Alltså maajo.blogg.se, oj oj. Den här bloggen är gammal och den bär på många
gamla minnen. Varenda gång jag klickar mig in på den här sidan, kommer allt
gammalt tillbaks till mina tankar. Alltså t.o.m främst svårare tider. Jag låg liksom
i sängen nyss och tog det lugnt och funderade.. Och jag kom fram till att livet är
allt bra när man har en bra familj, bra vänner och en bra pojkvän. Under
förfesten i lördags pratade vi om människor som tydligt visar att dom har
någonting emot en, och så får man ångest typ eller nja när man inte vet vad dom
har emot en, för man har inte gjort dem något. Sen är det alla two-faceiga typer..
Snäll när den är ensam (eller i bra sällskap), och när den är med någon som ogillar
en, sin 'bättre' hälft eller med fel umgänge, då är det andra bullar. Det är ngt som
skrämmer mig, hur världen egentligen fungerar. Jag hatar att vara sur på någon,
jag avskyr att behöva ogilla någon. Men då finns det anledningar, som sattit spår.
Eller så är det bara så enkelt att jag inte kan tycka om någon när den tydligt visar
att de ogillar mig.

Vem dömer egentligen hunden efter håren? Va? Jag tycker alltså nästan ja,
om alla människor förutom dom som gjort något ont, eller sårat mig djupt eller
det jag nämnde då ovan. För dem som behandlar min familj illa, för dem som gör
något mot mina vänner eller mot min pojkvän. För alla är speciella på sina sätt,
alla är underbara :') och tänk vad kul om man kunde lära känna, hela världen,
tänkte jag säga men...nästan. Och jag vet och jag hör  folk som har något emot
att vissa par är tillsammans. Men grejen är den, så länge dom är tillsammans, i
de flesta fallen, lita på att båda tänker rätt. Och fortsätter dom att vara 
tillsammans, då vill dom det och då är dom lyckliga. Så var glad för dem. Och
jag vet hur det känns att vilja vara tillsammans med någon, fortsätta. Jag
känner inom mig, hur det känns så jävla rätt varenda gång jag tittar på honom.
Och det är svårt att ana hur mycket den killen har gjort för mig, och hur mycket
han har gjort med mitt liv som jag förevigt har honom att tacka för. Jag kan gråta,
tårar av lycka när jag tänker på honom och vad han har gjort med mitt liv. För en
bra pojkvän är vad han är, och vad en bra pojkvän är och vad en dålig pojkvän
är, det har jag erfarenhet av, och det är hårt. För att någon någonsin ska förstå
vilket  bra förhållande jag är i. Så räcker det med att säga att jag tidigare blivit
behandlad så dåligt så det inte går att beskriva med ord för att ni ska förstå, det
har iaf brytit ned mig en gång. Och jag tänker aldrig låta det hända mig igen,
aldrig aldrig aldrig. Och jo vars, än idag så ar jag och det har jag talat om för
alla, svårare och lita på killar. Men det tar sig hela tiden när jag har beviset på
en bra pojkvän framför mig. Men jag tror jag blivit en aning skygg efter det som
vart och rätt sååå lugn, trots att jag än idag känner rädsla. Men det är här mina
vänner, min familj och min pojkvän kommer in. Dom behandlar mig bra, dom
har fått mig att stegvis gå vidare. Så vars jag står idag, hade jag förmodligen
inte stått utan dem. Övriga kan nog inte förstå vilka spår det sattit i min själ. Om
jag ändå kunde glömma allting, mellan ett par datum, då hade jag varit
överlycklig kan jag lova er.

Sen så har jag tidigare skivit om dåligt självförtroende. Vilket jag själv har haft,
och då menar jag otroligt dåligt, jag kan knappt förstå det själv. Eller till en viss
del, när någon bryter ned en totalt. Men före det, det är sjukt. Men när man väl
bestämmer sig för att förbättra den saken så går det bra, jag lovar. Alla är vi
speciella, vi kanske inte är bra på samma saker men vi är iaf bra på något.
True story =) vi är unika.



tänk om alla bara kunde vara sams, tänk om ingen gjorde någon illa eller
tänk om tanken på att göra någon illa inte skulle existera, tänk om bara
alla ville alla väl, var glada över varandra och bara genom leenden fick
folk och må bra......oj vad jag önskade att de sku va så.